Archives For Lina Burström Bennehult

Lina Burström Bennehult

Lina Burström Bennehult, ombudsman, Fackförbundet ST

Tillväxt. Vilka associationer får ni? Att tillväxt är nyttigt och nödvändigt, leder till utveckling och att den ska kunna mätas sammanfattar ganska väl vad jag själv associerar ordet med. Och jag tror inte att jag är ensam. Vår syn på tillväxt och nytta har stor betydelse för vilken forskning som bedrivs, och det är vad jag tänker diskutera i den här texten.

Hur vi definierar ett begrepp som tillväxt speglar naturligtvis vad som anses bidra till samhällsutvecklingen. Här kan vi konstatera att det framförallt handlar om tekniska innovationer – av typen som gör telefonerna bättre, säljer mer och ger ekonomiska intäkter till samhället – och inte så mycket om humaniora – som ger oss perspektiv på samhället, bidrar med kritiska reflektioner och utvecklar oss som demokratiska medborgare.

Vi lever också i ett samhälle som gillar mätbara resultat, det blir så lätthanterligt då. Då kan vi placera in resultaten i boxar och följa upp och finna kausala samband. Men vad händer med den kunskap som inte går att mäta? Forskningsresultat som inte går att mäta med metoder som i slutändan ger tydliga svar på om den bidrog till den ekonomiska tillväxten eller inte, är den sortens forskning värd att lägga skattemedel på? Eller betraktas den som flum som produceras i slutna seminarierum och av enstöringar som gräver i arkiven. Vad är det värt? Vad har det för syfte? Vad är NYTTAN?!

Definitionen av tillväxt och nytta, samt kraven på att mäta densamma, gör att mycket av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen hamnar i bakvattnet när alla forskningsmiljarder ska delas ut av regeringen. Samtidigt är det nog många av oss som ser ett större värde i utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter än utveckling av nya batterier. Ja, jag vet att jag jämför äpplen och päron, men visst är det märkligt att forskning inom ämnen som påverkar oss så totalt i våra liv har förhållandevis låg prioritet i regeringens forskningssatsningar.

Kanske kan humanioran inte visa på att man bidrar till samhällsekonomisk tillväxt, men det borde inte vara så svårt att argumentera för andra värden med forskningen. Och sanningen är nog att det inte är samhällsdebatten som kommer vända sig mot humanioran, utan humanioran som måste vända sig mot samhället. En nyckel är att arbeta betydligt mer med samverkan med det omgivande samhället. En annan är att skapa karriärvägar för forskare utanför universiteten. Här är Fackförbundet ST gärna en samarbetspartner, inte minst genom att vi själva behöver ta del av forskningsresultat som ger oss perspektiv på samhällsutvecklingen och i förlängningen göra oss till ett ännu bättre fackförbund. Snacka om nytta!

Lina Burström Bennehult

Lina Burström Bennehult, ombudsman, Fackförbundet ST

De senaste åren har det skett en kraftig expansion av forskarutbildningen. Mellan 2000 och 2009 ökade antalet forskarutbildade från 14 300 till 54 600 personer. De politiska ambitionerna är tydliga – för att Sverige ska klara sig i en hårdnande konkurrens måste vi vara en framstående kunskapsnation.

Alla forskarutbildade stannar dock inte inom högskolesektorn, helt enkelt för att antalet nya doktorer räcker till mer än högskolans behov. Faktum är att mindre än var tredje person med forskarutbildning jobbar inom högskolesektorn. Nästan hälften av de forskarutbildade hamnar inom statlig sektor efter disputation. Många finns på lärosätena, men även inom andra statliga myndigheter.

Det är här som det blir intressant att titta på hur Sveriges kunskapsbas för konkurrenskraft tas emot, utvecklas och tas till nytta. Hur gör staten som arbetsgivare för att ta tillvara all denna kompetens och fortsätta utveckla sin välutbildade personal? Om hög kompetens efterfrågas så måste detta matchas med väldigt goda utvecklingsmöjligheter. Minst lika viktigt är att den nydisputerade kan artikulera sina kompetenser. Det som måste till är att lyfta upp de generella kunskaperna för att på så vis få arbetsgivaren att förstå vad man kan. Jag tror dock att det finns en del trösklar att hyvla ner mellan arbetsgivare utanför lärosätena och doktorsexaminerade. Ingen vet riktigt vad den andre kan eller vill, vad man egentligen efterfrågar och hur man kan utvecklas.

Min känsla är att under forskarutbildningen så sker en stark indoktrinering i en föreställning om att man efter disputation ska vara kvar på sitt universitet eller högskola och forska. Samtidigt finns nog en del förutfattade meningar hos arbetsgivarna om hur en forskare är.

Om min känsla stämmer kan det betyda att det finns dubbla hinder som i förlängningen gör att vårt samhälle inte får ut så mycket som vi hade kunnat av den väldiga expansionen av forskarutbildningen.

Inom STs doktorandsatsning jobbar vi mycket med att lyfta fram arbetslivet efter disputation. Vi tror det är viktigt att redan under forskarutbildningen föreställa sig en karriär utanför akademin, åtminstone för att hålla den dörren öppen. Vi arbetar också för att få arbetsgivarna med på tåget, för att de ska förstå att det ligger en enorm potential i att anställa en person med forskarutbildning.