Archives For forskning

Vadgorenstatstjansteman2

Johan Fanger är statsvetare, statstjänsteman och jobbar på Vetenskapsrådet i Stockholm. Vetenskapsrådet är en myndighet under Utbildningsdepartementet, som har en ledande roll att utveckla svensk forskning av högsta vetenskapliga kvalitet och därmed bidra till samhällets utveckling. Utöver finansiering av forskning är myndigheten rådgivare till regeringen i forskningsrelaterade frågor och deltar aktivt i debatten för att skapa förståelse för den långsiktiga nyttan av forskningen. Studentbloggen ville veta mer om Johans jobb!

Johan Fanger2

Johan Fanger

Vad innebär din tjänst på Vetenskapsrådet?
Den innehåller många olika uppdrag. Jag gör utredningar och analyser, samordnar nätverk, omvärldsbevakar, skriver nyhetsbrev och jobbar med bilaterala samarbeten.

Vad har du för utbildning och övrig bakgrund?
Jag har en kandidatexamen i statsvetenskap och har tidigare arbetat som arbetsförmedlare, forskningsadministratör, forskningshandläggare och analytiker.

Vilka personliga egenskaper är viktiga i ditt jobb?
Analytisk förmåga och förmåga att göra flera saker samtidigt. Sociala färdigheter i och med de nätverk jag driver. Samt inte minst framsynthet för att utveckla arbetet.

Vilka är dina bästa tips till studenter och nyutexaminerade som vill jobba inom staten?
Det är viktigt att komma in i statligt arbete, vilket som helst, oavsett var du egentligen ser dig själv. Du kan gå vidare sedan. Arbetet är ganska styrt eftersom det finns intressenter långt upp i värdekedjan, t.ex. politiker till tjänstemän på departement och vidare till myndighetsledningar. Staten har också många policys som ska följas. Men det finns många kompetenta personer inom statlig verksamhet och det nationella perspektivet är också intressant.

Varför är du medlem i ST?
Jag tycker man bör framhålla de principiella skälen och inte vad man som person kan vinna (även om det är väldigt skönt att ha facket i ryggen vid exempelvis personalkonflikter). Det är viktigt att lyfta fram fackens historiska betydelse för den trygghet som finns på arbetsmarknaden i Sverige, samt deras fortsatta betydelse för att den tryggheten ska bestå. Löneutveckling är inte ett primärt skäl till att gå med i facket.

Inger_130x160

Inger Ehn Knobblock – utredare på Fackförbundet ST

I början av oktober i år läste statsminister Stefan Löfven upp regeringsförklaringen. Ur Fackförbundet STs synvinkel finns det en hel del att glädjas åt. Här kommer några exempel som visar att vår fackliga politik gett resultat.

Regeringen vill behålla närheten till högskolor och forskning. Det är en fråga som engagerat ST en lång tid. Det är viktigt att högskolorna är väl spridda över landet. Inte minst för att det gör det lättare att börja plugga. Det gäller särskilt de studenter som kommer från så kallade studieovana miljöer.

Regeringen flaggade också för att resurserna till arbetslivsforskningen ska stärkas. Det är ett mycket glädjande besked. Som facklig organisation vet vi att vi behöver än mera kunskap om hur det moderna arbetslivet kan komma att utvecklas. Men vi vet också att det finns ett jättebehov av att finna lösningar på alla de arbetsmiljöproblem som finns på våra arbetsplatser. Därför är det så viktigt med arbetslivsforskning.

Men det bästa i regeringsförklaringen är avsnittet om högskolan och forskningens villkor. Därför väljer jag att citera den biten:

Aldrig har så många unga sökt sig till en högre utbildning men allt för många möter en stängd dörr samtidigt som den globala konkurrensen tilltar. Antalet högskoleplatser ökas därför i hela landet. Kvaliteten i högskolan ska höjas. Sverige ska vara en ledande forskningsnation. Unga forskares villkor ska förbättras. Forskning ska respekteras som den långsiktiga verksamhet det är och en ny forskningsproposition kommer därför att ha ett tioårigt perspektiv. Andelen kvinnliga professorer ska öka och forskningsanslagen fördelas jämställt. Basanslagen för forskning prioriteras upp.

I detta stycke ryms det mesta som Fackförbundet ST ihärdigt arbetat för: fler högskoleplatser, unga forskares behov av bättre villkor, mer resurser till basanslagen och inte minst en insikt om att forskning tar tid och därför måste få långsiktiga förutsättningar.

Inger Ehn Knobblock

Inger Ehn Knobblock, utredare, Fackförbundet ST

18 februari presenterade jag en undersökning från Fackförbundet ST vid Lunds universitet som jag kallar ”Disputerad och sen då? En intervjustudie om forskarutbildades arbetslivserfarenheter utanför högskolan.”

Ungefär hälften stannar kvar i den akademiska världen som forskare och/eller lärare, medan den andra hälften börjar jobba på den övriga arbetsmarknaden. Så vart tar de vägen, vad gör de på sina jobb och vilken användning har de av sin utbildning till forskare?

För att få svar på dessa frågor gjordes under våren 2013 en intervjustudie av tjugo forskarutbildade som valt att lämna högskolesektorn. De flesta var statligt anställda och arbetade på ställen som skatteverket, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, statskontoret, regeringskansliet, länsstyrelsen och naturvårdsverket. Andra arbetade inom fackliga organisationer, politiska partier, universitetsförvaltningar samt en industrikoncern.

Intervjuerna kretsade kring ett antal bestämda teman och frågor. Varför sökte du in på en forskarutbildning? Vad gjorde du när du var klar med din avhandling? Varför ville du lämna akademin? Hur fick du ditt jobb? Vad innehåller jobbet och hur ser en vanlig arbetsvecka ut? Vad förvånade dig mest på ditt nya jobb? Vilka färdigheter har forskarutbildningen gett dig och vilken betydelse har de för ditt jobb?

Om du vill veta mer om vad en forskarutbildning kan betyda för din framtida karriär så hittar du svaren i rapporten. Där beskrivs hur de intervjuade doktorerna upplevde sin forskarutbildning och hur de under utbildningens gång föreställde sig den framtida karriären. Vad skolades de in i som forskare och vilka färdigheter hade de med sig ut i arbetslivet?  Därefter handlar det om hur de fick ett nytt jobb utanför akademin och vad de gör på sin arbetsplats. Hur tillvaratas deras speciella kompetens? Men det handlar också om olika slags problem som de forskarutbildade har mött på sina arbetsplatser, till exempel ”kulturkrockar” i mötet mellan forskarvärldens ideal och den icke-akademiska miljöns praktik.

Lina Burström Bennehult

Lina Burström Bennehult, ombudsman, Fackförbundet ST

Tillväxt. Vilka associationer får ni? Att tillväxt är nyttigt och nödvändigt, leder till utveckling och att den ska kunna mätas sammanfattar ganska väl vad jag själv associerar ordet med. Och jag tror inte att jag är ensam. Vår syn på tillväxt och nytta har stor betydelse för vilken forskning som bedrivs, och det är vad jag tänker diskutera i den här texten.

Hur vi definierar ett begrepp som tillväxt speglar naturligtvis vad som anses bidra till samhällsutvecklingen. Här kan vi konstatera att det framförallt handlar om tekniska innovationer – av typen som gör telefonerna bättre, säljer mer och ger ekonomiska intäkter till samhället – och inte så mycket om humaniora – som ger oss perspektiv på samhället, bidrar med kritiska reflektioner och utvecklar oss som demokratiska medborgare.

Vi lever också i ett samhälle som gillar mätbara resultat, det blir så lätthanterligt då. Då kan vi placera in resultaten i boxar och följa upp och finna kausala samband. Men vad händer med den kunskap som inte går att mäta? Forskningsresultat som inte går att mäta med metoder som i slutändan ger tydliga svar på om den bidrog till den ekonomiska tillväxten eller inte, är den sortens forskning värd att lägga skattemedel på? Eller betraktas den som flum som produceras i slutna seminarierum och av enstöringar som gräver i arkiven. Vad är det värt? Vad har det för syfte? Vad är NYTTAN?!

Definitionen av tillväxt och nytta, samt kraven på att mäta densamma, gör att mycket av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen hamnar i bakvattnet när alla forskningsmiljarder ska delas ut av regeringen. Samtidigt är det nog många av oss som ser ett större värde i utveckling av demokrati och mänskliga rättigheter än utveckling av nya batterier. Ja, jag vet att jag jämför äpplen och päron, men visst är det märkligt att forskning inom ämnen som påverkar oss så totalt i våra liv har förhållandevis låg prioritet i regeringens forskningssatsningar.

Kanske kan humanioran inte visa på att man bidrar till samhällsekonomisk tillväxt, men det borde inte vara så svårt att argumentera för andra värden med forskningen. Och sanningen är nog att det inte är samhällsdebatten som kommer vända sig mot humanioran, utan humanioran som måste vända sig mot samhället. En nyckel är att arbeta betydligt mer med samverkan med det omgivande samhället. En annan är att skapa karriärvägar för forskare utanför universiteten. Här är Fackförbundet ST gärna en samarbetspartner, inte minst genom att vi själva behöver ta del av forskningsresultat som ger oss perspektiv på samhällsutvecklingen och i förlängningen göra oss till ett ännu bättre fackförbund. Snacka om nytta!